Prado en djupdykning
Ett stort museum förtjänar mer än ett stycke. Djupdykningen nedan behandlar byggnadens historia, samlingens struktur, de kanoniska verken, de mindre besökta höjdpunkterna och en praktisk besöksstrategi. Prado i Madrid är en av få stora konstmuseer i världen som vuxit fram direkt ur en kungasamling, och kvaliteten på dess spanska bestånd är följdriktigt obesegrad. Det är inte ett museum man lär känna på en förmiddag.
Från kunglig samling till offentligt museum
Prado grundades genom kungligt dekret av Ferdinand VII 1819 och öppnade med verk från den spanska kungasamlingen i en nyklassicistisk byggnad av Juan de Villanueva som ursprungligen var tänkt som naturhistoriskt museum. Villanueva hade ritat byggnaden mellan 1785 och 1808; den napoleonska ockupationen avbröt byggandet och skadade strukturen, som sedan omvandlades till konstmuseum. Öppningsutställningen visade 311 målningar; samlingen har sedan dess vuxit till mer än 20 000 verk, varav ungefär 1 700 visas i den permanenta utställningen vid varje givet tillfälle.
Museet ligger längs Paseo del Prado, den breda, trädkantade avenyn som sträcker sig från Atocha-stationen i söder till Cibeles-fontänen i norr. Huvudentrén vetter mot Goya-porten på sidan mot Retiroparken. Tillsammans med Reina Sofía (modern och samtida konst, hem för Guernica) och Thyssen-Bornemisza bildar Prado vad som kallas Konstens Gyllene Triangel — ett av Europas tätaste museumsstråk. Från Atocha (Metro-linje 1) är det bara några minuters promenad.
Velázquez
Prado förvaltar världens största Velázquez-koncentration. Las Meninas (1656) ankrar centralgalleriet på första våningen. Spegelns roll i bilden, den tvetydiga synvinkeln och figurernas identitet har debatterats i århundraden; att stå inför originalet är en av de mest formande upplevelserna i europeisk målerhistoria. Bredas kapitulation (1635), känd som Las Lanzas, hänger i samma flygel tillsammans med Spinnerskorna (Las Hilanderas), Vulcanus smedja och de praktfulla ryttarporträtten av Filip IV, hans hustru och prins Baltasar Carlos. Serien av dvärg- och hovnarrporträtt — däribland det dystra bildnisset av Sebastián de Morra och Diego de Acedo — vittnar om en psykologisk direkthet som vore sällsynt i vilket sekel som helst. Prado äger sammanlagt mer än 50 målningar av Velázquez, som utgör ett museum inom museet.
Goya
Francisco de Goya (1746–1828) finns representerad genom hela sin karriär, vilket gör Prados Goya-bestånd till en faktisk retrospektiv som inget dedikerat Goya-museum kan överträffa. De tidiga tapetkartongerna — lätta, festliga genrescener — hänger i de övre gallerierna. Porträtten av kungafamiljen, däribland det berömda Familjen Karl IV (1800), illustrerar mellanperioden. Radseriens Krigets fasor (Desastres de la Guerra) skildrar den spanska oavhängighetsstriden med en skaningslöshet som chockerade samtida. Tredje maj 1808 (El tres de mayo de 1808 en Madrid) är ett av de mest reproducerade verken i västerlandets konst. I bottenvåningen hänger Svarta målningarna — ursprungligen väggmålningar direkt på väggarna i Goyas lantgård Quinta del Sordo, överförda till duk på 1870-talet. Saturn slukande sin son och Häxsabbaten hör till de mörkaste och psykologiskt mest intensiva bilderna i kanon.
El Greco
Doménikos Theotokópoulos, känd som El Greco (ca 1541–1614), föddes på Kreta, utbildades i Venedig i Tizians krets och bosatte sig i Toledo, där han tillbringade de sista fyra decennierna av sitt liv. Prado äger en ansenlig samling av hans verk: Riddaren med handen på bröstet (ca 1580) är kanske det mest igenkännbara porträttet i spansk konst; Bebådelsen och Kristus bärande korset hör till hans starkaste andaktsmålningar. Prados El Greco-samling är den starkaste i världen utanför Toledo — där Hospital de Tavera och Casa y Museo de El Greco bevarar ytterligare huvudverk. El Grecos utsträckta figurer, intensiva färgsättning och mystiska stämning förbisågs i stor utsträckning under två århundraden innan en nyupptäckt på 1800-talet inleddes, i vilken Prados samlingar spelade en central roll.
Bosch
Lustarnas trädgård (ca 1490–1510) är det mest omdiskuterade trityket i västlandets konst: vänsterflygeln avbildar Eden, den stora mittenpanelen en fantasi av jordiska njutningar och förseelser, och högerflygeln ett mardrömslikt helvete. De spanska kungarna samlade Hieronymus Bosch (ca 1450–1516) med ovanlig intensitet; Prado äger dessutom Höskärran och De tre vise männens tillbedjan samt ett antal enskilda paneler. Filip II förvarde Lustarnas trädgård i Escorial; att monarker av en så strängt ortodox katolsk övertygelse samlade Boschs surreala bildvärld så obsessivt förblir ett av konsthistoriens mer fascinerande gåtor. Målningen visas idag i ett eget rum som möjliggör ett nära studium av alla tre paneler samtidigt.
Rubens
Filip IV bjöd in Peter Paul Rubens (1577–1640) till Madrid 1628-29 i diplomatiska uppdrag, och Rubens tillbringade vistelsen med att måla och studera kungasamlingen — han kopierade bland annat flera Tizian-kompositioner. Den vänskap och det kungliga beskydd som uppstod formade Prados exceptionella Rubens-bestånd: De tre gracerna (ca 1635), Adam och Eva (1628-29, en omarbetning av ett Tizian-motiv) och viktiga mytologiska cykler däribland Kärleksträdgården och Paris dom. Prado äger mer än 90 verk av Rubens eller hans krets.
Italiensk renässans och fler skolor
De spanska Habsburgarna var systematiska samlare av italiensk renässanskonst under 1500- och 1600-talen, och Prado speglar denna ambition. Tizian-beståndet är enastående: det stora Ryttarporträttet av Karl V (1548), målat efter slaget vid Mühlberg, är en av de mest präglade bilderna av europeisk monarkikultur; Danaë-serien visar Tizians senstil som bäst. Rafaels Porträtt av en kardinal (ca 1510) är ett av renässansens mest inträngande porträtt. Prado äger också viktiga verk av Mantegna, Tintoretto, Veronese och Caravaggio, samt flamländska mästare — däribland Rogier van der Weydens Nedtagning från korset (ca 1435), förvärvad av Maria av Ungern och mottagen i kungasamlingen under 1500-talet.
Sentida tillägg och utbyggnad
Rafael Moneos utbyggnad från 2007, känd som Jerónimos-byggnaden, tillkom bakom korsgången till kyrkan San Jerónimo el Real, direkt intill Villanueva-byggnaden. Tillbyggnaden tillförde ungefär 22 000 kvadratmeter — gallerier för tillfälliga utställningar, en ny huvudentré, bokhandel, restaurang och restaureringsateljeér. Moneos approach — tegelklädsel som speglar Villanuevas färgpalett, tillbakaträdda volymer som respekterar den äldre kyrkan — var omstridd när den föreslogs men välkomnas nu allmänt för sin återhållsamhet. Museet har dessutom integrerat Casón del Buen Retiro, ett sjuttonhundratalsbalrum i närheten, för grafik, teckningar och studiesamlingar.
De mindre besökta gallerierna
Utöver de stora namnen belönar Prado utvidgad utforskning. De flamländska och tyska salarna på övre våningen rymmer viktiga Dürer-målningar — Självporträttet (1498) och Adam och Eva — liksom betydande bestånd av Memling, Gerard David och Jan van Eyck. Skulpturgallerierna innehåller antika och renässanstida bronser från kungasamlingen. Ett rum ägnat åt förvärvshistorien är upplysande för förståelsen av hur museets karaktär formats. De romanska och medeltida samlingarna befinner sig i ett lugnare avsnitt som relativt få turister besöker.
Besöksstrategi
Museet ligger på Paseo del Prado 12, Madrid, några minuters promenad från Atocha (Cercanías och Metro-linje 1) eller Banco de España (Metro-linje 2). Ordinarie entréavgift ligger för närvarande i spannet 15–20 euro för vuxna; museet erbjuder fri entré de sista två timmarna av öppettider på vardagar och de sista fem timmarna på helger och helgdagar. Onlinebokning i förväg rekommenderas starkt, i synnerhet på sommaren och kring spanska helgdagar.
Normala öppettider är ungefär 10–20 på vardagar (med avvikande tider på söndagar och helgdagar); aktuella tider bör kontrolleras på den officiella webbplatsen. En fokuserad tvåtimmarsvisit kan täcka höjdpunkterna längs den skyltade kortlistan — Velázquez, Goya, El Greco — men de italienska renässans- och flamländska samlingarna motiverar var för sig ett längre besök. Om tid finns rekommenderas en halvdag på Prado följt av en eftermiddag på Reina Sofía (tio minuters promenad söderut längs Paseo) — en av de bästa museidagarna i Europa.
Planera återbesök om vistelsen tillåter. Anländ tidigt till Velázquez-rummet och Bosch-salen, som fylls på förmiddagen. Mitt i veckan på eftermiddagen är betydligt lugnare än helgmorgnarna.
På kartan
Hitta varje institution som nämns ovan på den interaktiva kartan — filtrera per land, samlingstyp eller entrépolicy för att planera en realistisk rutt.